Recension av ny roman: Konstruktioner av Erik Kuoksu (f.1978)

Lasciate ogni speranza, o voi ch´entrate

”Jag vet att jag är vaken men jag sover ändå” så börjar portugisen Fernando Pessoas samling av det han själv kallar för sina dramadikter. När jag läser Erik Kuoksus nya samling drömska noveller med titeln Konstruktioner (Barents Publisher, 2019) kommer jag att tänka på Pessoa, men också på Dante, Kafka och sydamerikanen Jorge Luis Borges. Särskilt tänker jag på den senares mardrömslika verk och Biblioteket i Babel. Litteraturen ger oss så många möjligheter, om vi förstår att använda oss av dem.

Kuoksus Konstruktioner tar oss med i en dystopisk framtidsvision på ett språk och med en logik som visar att han inte är en alldeles nykläckt författare. Han använder dystopins allegoriska form på de 125 sidorna lika väl som en Orwell eller en Boye, men också lika unikt och fragmentariskt som drömmar är.

Även om detta är Kuoksus första mer sammanhållna verk, så har författaren skrivit flera uppskattade pjäser och noveller i skräck- och fantasygenren tidigare. Konstruktioner har dock en ännu sublimare touch med sina vindlande dramatiska delar, som likt en kompass har en tydlig riktning mot norr.

När jag som litteraturälskare hittar en bok som jag till en början inte riktigt förstår, blir jag glad inombords. Det bekanta surret i magtrakten börjar pocka, så att jag vill ta reda på mer om texten, mer om författaren, mer om allt jag får mig till livs. Då infinner sig en läsupplevelse och jag får smaka på det som faktiskt finns i Borges universella bibliotek.

Att Kuoksu är på väg hem, råder det ingen tvekan om och precis som hos Pessoa är vägen krokig men bestämd. Den går via drömmar, platser, namn, människor och genom det byråkratiskt maskinella.

Den dystopi som Kuoksu bjuder oss på, är dock igenkännbar via orter och tydliga hållplatser. Vid vägs ände dyker skamfilade skyltar upp på ”cafékedjor som har försvunnit från marknaden för tjugo år sedan eller mer”. De talar om för oss att här, på denna plats, har det legat en stad. Det är inte bara ett hålrum, där ”kratrar, sprickor, erosion och förkastningar” får oss att tro att vi redan hamnat i underjorden. Vi kan ta rulltrapporna upp men bör ändå lämna vårt hopp utanför, även om radiotjänst i den nya staden gör sitt bästa för att hitta rätt sorts anställda. Är du lönsam än, lille vän?

("Lasciate ogni speranza, o voi ch´entrate" finns med i Dante Alighieris Divina Commedia utanför helvetesporten).